Katrineholm har hamnat på kartan, utbrast en glad resenär på tåget från Stockholm häromkvällen.

Och det ligger något i det. De som inte känt till det förr vet nu att kommunen blivit begåvad med både en lokaltidning och en kommunchef. Ty dessa trätte så det stod härliga till. Minsann om inte de båda kombattanterna Wistbacka och Jansson drabbade samman i riksradion till och med. Och när jag vankade genom tv-huset häromdagen så pratades det om sociala medier, kommunchefer och lokalblaskor…

Vad är det då som hänt? Jo, Kurirens journalist har ställt helt rimliga frågor till kommunchefen. Hon ställde frågorna via e-post. Därmed blir frågorna offentlig handling. Eftersom hon ställde frågorna med e-post kan man utgå från att hon räknade med att också få svar via e-post. Därmed får man utgå från att Kuriren inte tänk förvrida citat så att dessa skulle förstärka en kritisk artikel.

Själv svarar jag numera – de få gånger det händer att journalister ställer frågor till ett avdankat gammalt språkrör – alltid via e-post. Erfarenheterna säger att det som framgår som citat i tidningar sällan överensstämmer med vad man sagt. Citaten är ofta journalistiskt förkortade. Ibland är citaten nedkortade – eller nedklippta – så att de inte alls speglar det man sagt. Värst är när citaten är både stympade och förvrängda i syfte att förstärka upplägget som journalisten hade från början.

Inskränkt makt

Jag tillhörde de politikerna som redan i mitten av 90-talet började spela in de flesta intervjuer. Citaten blev bättre återgivna när journalisten såg bandspelaren. Jag började med detta efter att ha gått på en nit i samband med en intervju i Aktuellt. Gång på gång ville journalisten Erika Bjärström få mig att säga saker som jag inte stod för, samma fråga ställdes gång på gång i olika vinklingar. Resultatet i tv blev att journalisten redogjorde för vad hon ansåg att jag ansåg – sedan förstärktes detta genom ett kort klipp från en mening från intervjun. Efter det har jag en skeptisk grundhållning till medier.

Det där sättet att göra reportage är inte helt ovanligt. Man har en idé, man påbörjar arbetet med inslaget eller artikeln och ska sedan fylla på med intervjuer. Men så fort man intervjuar via e-post är man bunden till vad som verkligen sagts. Bevis finns för varje ord man fått till svar. Vartenda ord kan läggas ut på nätet. Journalisternas makt är därmed inskränkt.

Smart kommunchef

Kommunchefen la i det nu riksbekanta Katrineholms-fallet ut frågorna på sin blogg. Detta kallades för härskarteknik, av Kurirens chefredaktör, som menade att det var arbetsmaterial som las ut på bloggen. Men även medier lägger ut arbetsmaterial – säg den tidning som inte vill läcka sådant!

Det var helt enkelt, ur kommunchefens perspektiv, smart att lägga ut frågorna. Han kanske har erfarenheter av hur tidningar kan vinkla och hur rubriksättare kan vara övermåttan kreativa. Jag tror inte att kommunchefen hade behövt vara så misstänksam just i detta fall. Få journalister är väl så korkade att man försöker klippa och klistra i en intervju som de facto finns på e-posten – och därmed kan läggas ut på nätet och misskreditera inte bara journalisten utan hela tidningen.

Det är bra att medier granskar kommunerna. Men det är också bra att man kan granska medierna, det är också en styrka i demokratin. I detta fall är sociala medier förträffliga.

Skit på nätet

I övrigt har sociala medier sina sidor. Det skrivs mycket skit. Oftast fegt anonymt och smygande. Förödande ofta i fyllan och villan. Begreppet sociala medier är på något sätt missvisande. Det är nämligen svårt att vara social utan ögonkontakt. Våra hjärnor beter sig helt annorlunda om vi möter en annan människas blick än om vi möter människan via ord på en skärm. Det har med något som kallas spegelneuroner att göra, som i sin tur påverkar vår förmåga att träna upp empati. Mer om det en annan gång.

Hur som helst: Riksdagspolitiker som meddelar världen vad man äter till frukost, när man petar sig i naveln eller handlar mjölk på Ica har jag inte mycket till övers för. Men kommunchefer som lägger ut information om vad man pysslar med är värda en eloge. Elogen blir ännu större om man låter bli att meddela världen när man käkar godis. Det räcker att en enda gång trampa över gränsen för att kritiker ska få något att bita i.

Nåja, Katrineholm har fått rykte om sig att ha en kommunchef som verkar hämtad i nutid. Och det tack vare Kuriren som flög i taket. Gott samarbete! Kanske rent av en PR-kupp sjösatt av någon välbetald inhyrd konsult... :-)

Birger Schlaug