Den politiska debatten kommer inför nästa valrörelse att ha återgått till traditionell ordning. Återigen kommer män att dominera. Det ser ut att bli resultatet av enskilda stora organisationers ledarbyten.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer att byta partiledare/språkrör i vår. Partiernas främsta företrädare har varit Mona Sahlin och Maria Wetterstrand. Samtidigt är LO på väg mot ett byte av frontfigur – från kvinna till man. Samhällsdebattens rödgröna sida, som under flera år dominerats av kvinnor, kommer därför att snart domineras av män.

Mycket tyder på att Socialdemokraterna kommer att välja en äldre gentleman till ny partiordförande. Skälet, som det framskymtar i debatten, tycks vara att man nu söker trygghet och någon som med traditionell socialdemokratisk framtoning kan matcha Reinfeldt. Det stora partiet var inte moget för en kulturradikal kvinna som offensivt pratade HBT- och invandrarrelaterade frågor. Alltför många inom den socialdemokratiska väljarbasen finns i den ände där Sverigedemokraterna utgör ett alternativ. Det kan tyckas pinsamt för det gamla statsbärande partiet, men är inte desto mindre sant. Socialdemokraterna är minst lika splittrade som de borgerliga, de är på något sätt en alldeles egen allians.

I Fridolins skugga

Något problem av arten ”vi kan tappa till Sverigedemokraterna” har inte Miljöpartiet. I de flesta frågor är De gröna motpol till SD, så någon hänsyn till att tappa väljare åt det håller behöver man inte ta. MP:s akuta problem är däremot att Maria Wetterstrand enligt stadgarna måste avgå. Partiet har en given efterträdare som medial frontfigur i Gustav Fridolin. Det nya kvinnliga språkrör som väljs tillsammans med Gustav kommer, utifrån den medielogik som finns, att under många år hamna i skuggan av den verbale, mediala unge mannen som redan vid 28 års ålder är försedd med såväl MP- gloria som medias kärlek.

Lägg till detta att Wanja Lundby Wedin nästa år kommer att ersättas av en man som ordförande i LO, och hela det rödgröna fältet utåt kommer att domineras av män. Det ska nämligen mycket till om inte LO väljer en man från Metall. Dels av tradition, dels därför att Stefan Löfven tycks vara personligt uppskattad i det facklig-poliska komplex – den så kallade Arbetarkyrkan - som utgörs av LO och S.

Man efter Ohly

Ett förväntat byte av partiledare i Vänsterpartiet skulle möjligen kunna förändra bilden av återvunnen manlig dominans… Men också här utgör en man den givna efterträdaren till Lars Ohly. Även om Vänsterpartiet skulle välja att övergå till den gröna modellen med delat ledarskap kommer Jonas Sjöstedt att dominera. Helt enkelt därför att han är outstanding i det partiet, den mest personröstade av samtliga ledamöter i Sveriges Riksdag. Erfarenheterna från Miljöpartiets historia visar att medierna kommer att utse en av två språkrör till någon sorts förste frontfigur – och de journalister finns inte som redan från första dag kommer att se Sjöstedt som den verklige ledaren, den som medierna först och främst vänder sig till.

Till nästa valrörelse kan givetvis mycket hända, men det mesta talar således för att det blir en högst manlig uppgörelse.

Saknar Schyman

Hur fort kan ett kvinnligt språkrör för MP slå igenom? När Peter Eriksson och Maria Wetterstrand valdes till språkrör 2002 var det Peter som var den dominerande och den som medierna speglade som den verklige ledaren. Maria levde under hela första mandatperioden i skuggan av den redan från början välkände Eriksson. Det tog nästan fem år för Maria att bli etablerad i medierna som den stjärna hon var. Lika lång tid lär det ta för nästa kvinnliga rör. Om det överhuvudtaget går, med tanke på hur medierna fungerar. När jag och Marianne Samuelsson var språkrör tillsammans utsåg medierna mig som någon sorts förste språkrör – det gick så långt så att när Marianne på en gemensam presskonferens sa något oerhört slagkraftigt så kunde man i flera tidningar dagen efter läsa att det var jag som sagt det…

Startsträckan är således lång när man står i skuggan av någon annan, kanske särskilt om denne är en redan väletablerad man i en ännu manligt dominerad sfär.

Just i detta skede, när den ena frontkvinnan efter den andre ser ut att bytas ut mot män, väljer Gudrun Schyman att stiga av som ordförande i Feministiskt initiativ. Det ligger – vad man än tycker om F! och Gudrun Schyman – en tragik i detta. Med en av Sveriges skickligaste retoriker som talesperson hade feminismens grundläggande idéer hållits levande i den politiska debatten även under lågkonjunktur, finanskriser och hög arbetslöshet. Det skulle vara nyttigt för demokratin.

BIRGER SCHLAUG