Få saker är så meningsfulla som att försöka påverka samhället
Så har då isen på Tisnaren äntligen smält undan, lommen låter höra av sig och en havsörn seglar mäktigt över viken medan kvittret av fåglar i dungen sjuder av lust.
Jag undrar om elmotorer denna sommar kommer att ersätta några av de gamla tvåtaktare som brukar störa fisk, lom och människor. Hur som helst kommer Föreningen Rädda Tisnaren att på sitt årsmöte den 9 maj informera om de allt bättre möjligheterna att färdas ljudlöst över vatten.
Föreningen var på väg att läggas ner förra året, men genom en nystart har det blivit full fart igen. Inte minst beroende på att gruvdrift hotade Tisnaren. Människor anslöt sig, styrelse och flera arbetsgrupper kunde bildas.
Det finns få saker som är så meningsfulla som att försöka påverka genom att gå samman i föreningar som till exempel Rädda Tisnaren, Rädda Barnen, pensionärsföreningar eller Hem och Skola. Det är ofta tacksamt.
Mer otacksamt är det ofta för demokratins verkliga hantverkare – de där som utan vare sig bonusar eller feta löner tar sitt medborgerliga ansvar i fullmäktige, nämnder och styrelser. Ofta leder det mest till skäll och gnölande från dem som inte själva vill ta på sig uppdrag.
Att sitta vid köksbordet och hytta med näven och sucka över de där idioterna till politiker - eller som jag sitta vid datorn och skriva krönikor - är på många sätt befriat från ansvar. Vi kan tycka lite hur vi vill, ändra uppfattning lite som det passar och de beslut vi tar berör bara oss själva. Vi har det bekvämt i vår tyckarstuga!
Allt fler politiker är utsatta för hot. Det tycks ha blivit värre med åren. Kanske beroende på att samhällsklimatet hårdnat, att de ekonomiska och sociala klyftorna ökat alltmer, att utvecklingen går så snabbt att det är svårt att hänga med. Men det är också så att hoten synliggörs mer idag än förr. När jag var politiker på 1980- och 1990-talen var det regel att inte tala om dem. Säpo betonade att ju mer man talade om hoten, ju fler sjuka hjärnor skulle gå igång med följd av att ännu fler skulle bli hotade.
Ju fler politiker – och deras barn och anhöriga – som utsätts för hot ju sämre politiker kommer vi att få. Kostnaden blir helt enkelt så stor att få vill ta på sig politiska uppdrag. Och därmed aldrig engagera sig i det politiska hantverket.
Hur illa man än tycker om politiska beslut så finns det skäl att påpeka att vi får de politiker vi förtjänar. Och vi måste skapa förutsättningar att få de allra mest lämpade till politiken. Och det är inte de som är de mest hårdhudade, de som är så känslolösa att de inte berörs av att de själva, eller deras nära och kära, drabbas av hot.
Mina år som politiker var på många sätt grymma. Dels i ordets mer moderna betydelse, det vill säga häftiga och roliga. Dels i dess äldre betydelse: ganska obarmhärtiga. Mordhot tillhörde tidvis vardagen, bevakning av mina barn var ibland nödvändigt, att under vissa perioder åka tunnelbana var bannlyst. Och när man ändå åkte gällde det att sitta mitt i vagnen så att man kunde komma ut både framåt och bakåt. SÄPO säkrade våra fönster och dörrar därhemma, och tidvis gällde det att ha koll på skogsbrynet och ha uppsikt över barnen i sandlådan. Goda grannar var en förutsättning för att stå ut.
Det är lågt, sjukt och korkat att använda våld även mot sådana politiker vars åsikter man ogillar eller rent av känner är vedervärdiga. Det är fegt att skriva anonyma hotbrev, det är lågt och intellektuellt undermåligt att slå istället för att argumentera, det är räddhågset att störa torgmöten även om de som talar tycks vara idioter.
Våld och hot är oacceptabelt. Jag tycker fortfarande att det bara finns ett sätt att reagera på politiker man ogillar: rösta bort dem. Ogillar man alla partier, och alla politiker, så får man väl starta nya partier och visa att man menar allvar. Lokalt är det inte speciellt svårt, det krävs bara lite jävlaranamma. Och förstås att alla goda idéer man hade vid köksbordet tål granskning…
På riksnivå är det mer av ett hästjobb, särskilt om man vill att det nya partiet ska bli mer än en dagslända. De enda något sånär ”nya” partier som hållit är kristdemokraterna och miljöpartiet. Inför nästa års val kommer också sverigedemokraterna att ta plats i valrörelsen. Jag avskyr partiets ideologi. Men de ska mötas med argument, inte hot.
Förresten finns det en massa goda argument för båtmotorer som går på el också, om man nu inte nöjer sig med åror och paddlar. Och en jäkla massa argument finns det mot gruvbrytning vid Tisnaren… Kampen är inte över, även om den för tillfället vunnits.
BIRGER SCHLAUG
provoka@telia.com
