Du vet förstås hur det gick i valet. Det vet inte jag när detta skrivs. Men jag vet i alla fall hur valrörelsen var. De stora frågorna försvann när blocken blev mer intresserade av att locka med plånboken. Visioner om ett framtida samhälle existerade inte. Internationellt anser man att svensk valdebatt är småskuren och introvert.

Klimatfrågan blev ynkligt behandlad av båda blocken. Varken MP eller Centern, som var de som stundtals dryftade klimatpolitiken, vågade tala om det som man internationellt talar om: konsumtionen. Vi släpper ut ungefär sex ton koldioxid per person och år i Sverige – och det vill båda blocken minska. Men räknar man in vår allt mer ökande konsumtion av varor som tillverkas i andra länder så släpper vi ut nästan dubbelt så mycket. Om detta vill man inte tala. För då ifrågasätter man idén om ständigt ökande tillväxt.

Miljöfrågan, i vidare betydelse, kom än mer i skuggan av plånboken. Jag har inte sedan 1985 varit med om att miljöfrågor varit så undanskymda. Det gäller allt från debatt om jordbrukets bidrag till övergödningen av haven till den biologiska mångfalden och den ständigt ökande kemikaliecocktail vi lever i.

Jobbfrågan diskuterades desto mer. Men, allvarligt talat, hur kunde Alliansen komma undan så lätt som den gjorde när det gäller påståendet att jobbavdraget gett 75- 000 nya jobb? Det är ju ett absurt påstående. Varför skulle företagen anställa fler bara för att inkomstskatten minskar, när lönekostnaderna är lika stora som tidigare?

Skattefrågan drevs mycket märkligt från de rödgröna. Sahlin påstod gång på gång att hon och Reinfeldt tjänat 100- 000 kronor på grund av Alliansens skattesänkningar. Detta, menade Sahlin helt riktigt, har ökat klyftorna mellan rik och fattig. Men Sahlin föreslog inte någon ändring på denna orättvisa. De rödgröna accepterade den ojämlikhet och därmed de ökande klyftor som man retoriskt beklagade.

Energifrågan var nog svårast att klara för många sossar. De rödgröna vill ju ha kvar förbudet mot ny kärnkraft, medan Metall och Pappers applåderar de borgerliga som vill tillåta nya reaktorer. Maud Olofssons argumentation måste för övrigt vara rekord i hyckleri: hon påstod att en öppning för ny kärnkraft skulle öka framväxten av förnybar energi. Det är rena rama abrakadabran… I Tyskland, där man har en livlig debatt om kärnkraften, skakar man på huvudet.

Utrikespolitiken handlade till stor del om Afghanistan. Alliansen vill inte diskutera hemtagande av trupperna, utan beskyllde de rödgröna för att gå Lars Ohlys ärende när de vill påbörja ett hemdragande. Kul påstående, för då har Ohly även påverkat Obama.

Sverigedemokraterna dominerade delar av valrörelsen eftersom de andra partierna talade om dem. Inget av blocken vill ta i dem med tång har Sahlin och Reinfeldt meddelat. Tja, jag minns hur Bengt Westerberg reste sig från tevesoffan när Ny demokratis Ian Wachtmeister kom in – men bara några veckor senare satt Westerberg i förhandlingar med just Wachtmeister. Även sossarna sökte samarbete med Ny demokrati i enskilda frågor. Trots allt prat före valet.

Retoriken mellan de två blocken blev det som verkligen skilde dem åt. Alliansen vädjade till våra egoistiska sidor, medan de rödgröna valde att i retoriken vädja till våra mer solidariska sidor. Det räckte som skäl för mig att lägga rösten på de rödgröna. I brist på något bättre.

Vad händer nu då? Tja, låt oss säga att inget block fått egen majoritet, men att Alliansen blivit större än de rödgröna, vilket det mesta – men inte allt! - tyder på när dessa rader skrivs. Reinfeldt bjuder då in MP till förhandlingar. Trots att språkrören sagt att de inte tänker byta block så tackar de ja. Svikit sådana löften har just de rören gjort förr – fråga Göran Persson!

Skulle de rödgröna bli större än Alliansen, men utan egen majoritet, så lär Sahlin satsa på Plan C samma stund som de små borgerliga partierna säger sig vägra sitta i samma regering som gamla kommunister.

Plan C är en regering bestående av socialdemokrater och moderater. Det socialmoderata alternativet medför att Reinfeldt blir av med kackel från sina tre småsyskon till höger, och Sahlin slipper oroa sig för att Ohly driver jämlikhetspolitik som vad miljöpartiets kongress väljer för nya språkrör till våren. Och Bildt sköter ju utrikespolitiken ganska bra via sin blogg…

Miljöpartiet kan, om man slipper sitta i regering, dra en suck av lättnad: man slipper fullfölja mångmiljardslöftet om höghastighetståg. För sådana blir löjligt omoderna när banorna är utbyggda om ett kvarts sekel… Då är det magnettåg som gäller.

Birger Schlaug