Folkpartiets ledare vill ha en folkomröstning om euron i slutet av nästa mandatperiod.

Är det bra?

Jag tycker att det är bra att Björklund och Folkpartiet visar väljarna vad de vill. Visserligen upprepas ett tidigare krav på en folkomröstning snarast möjligt, men det är principiellt viktigt att visa färg under en valrörelse. Att det sedan antagligen inte blir en folkomröstning är en annan sak.

Varför blir det inte det?

Därför att de övriga partierna tycker att det är för tidigt att ta upp frågan till debatt. Väljarna röstade nej till en anslutning till valutasamarbetet 14 september 2003 med stor majoritet. Särskilt för Socialdemokraterna blev valet en uppslitande historia och det tog lång tid innan partiet kom över sina inre motsättningar. Mona Sahlin har också gjort klart att en folkomröstning 2010–2014 inte blir av. Dessutom har Fredrik Reinfeldt medgett att en ny folkomröstning utan socialdemokratiskt stöd är ogenomförbar. Lägg där till att opinionen mot euron stärkts kraftigt den senaste tiden.

Allt det där vet förstås Jan Björklund och då kan man naturligtvis undra varför han över huvudtaget driver kravet. Jag tror att det dels rör sig om önskan om att visa väljarna vilket parti som är mest EU-vänligt, dels ett sätt att hålla eurodebatten vid liv. FP-ledaren agerar alltså i eget intresse.

Men också i nationens. I en webbtv-intervju för Dagens Nyheter punkterar Björklund myten om att euron på något skulle ha gett upphov till Greklands ekonomiska kris. Grekernas problem är självförvållade: de fifflade med bokföringen och får nu betala ett högt pris för lång tid framöver, bland annat EU-ländernas nödlån. Inte heller skulle Sveriges ekonomi ha mått sämre om vi hade bytt kronan mot euron. Som Björklund påpekade går euro-landet Finlands ekonomi som tåget.

Euron utsattes för en prövning och bestod den. När länderna samlades kring sin valuta visade de också sig beredda att agera långsiktigt och för ett gemensamt intresse. I den processen deltog inte Sverige, men den berörde oss i allra högsta grad. Att vi står utanför euron innebär inte att vi står fria från dess politiska och ekonomiska konsekvenser.

Allt det där vet förstås även de övriga partiledarna, men de är ännu inte beredda att ta upp saken med väljarna. Men i längden håller det inte att fly debatten – förr eller senare tränger sig ändå verkligheten på. Jag har svårt att tro att det ska vara fortsatt tyst om euron de närmaste fyra åren. Folkpartiet har all anledning att tala högt och tydligt.