I sommar berättas om kvinnorna på Fogelstad i en liten utställning på Sävstaholms Slott i Vingåker. Fogelstad ligger egentligen i Katrineholms kommun, men där har intresset under alla år varit ganska sparsamt.

Den stora ideologen på Medborgarskolan i Fogelstad var Elin Wägner. Och visst hade hon i sin ungdom besökt Bie Hälsobrunn, trots att hon inte alls hade något med den här bygden att göra. Den Vingåkersbo hon kom att känna mest var kyrkoherden Gunnar Vall.

Elin Wägner och Gunnar Vall hade nämligen, efter första världskriget, fått i uppdrag att undersöka och rapportera om situationen i det område kring Rhen som Frankrike fått i uppdrag att besätta under 15 års tid. Rykten gjorde gällande att den franska militären bar sig illa åt, att civilbefolkningen skändades. I tidningar kunde man läsa att kvinnor våldtogs av ”svarta soldater” i den franska armén. Detta beskrevs som dubbelt förnedrande. Ett rykte som givetvis understöddes av de tyskvänliga i Sverige. Med ”svarta” menades nordafrikaner från Frankrikes kolonier…

Det var godsägaren på Fogelstad – Elisabeth Tamm – som bekostade undersökningskommissionen. Att en av dem som skulle ingå blev Elin Wägner var självklart: hon var språkkunnig, engagerad, kunnig och van att agera utomlands. Efter det att hon, tillsammans med fyra andra, grundat den svenska avdelningen av Rädda Barnen hade hon som svensk representant deltagit i Genève, när de olika nationella Rädda Barnen-kommittéerna samordnades till ett internationellt förbund. Hennes arbete för kvinnlig rösträtt hade också tagit henne till olika länder i Europa, liksom hennes arbete som journalist på Dagens Nyheter.

Att Gunnar Vall, kyrkoherden från Vingåker, utsågs berodde främst på att han befann sig i Tamms närhet, här i västra Sörmland. Han lär ha varit ovanlig som präst; han var socialdemokrat.

Väl hemkomna skrev man färdigt rapporten, som inte blev någon seger för dem som velat hänga ut de ”svarta” inom den franska militären som speciella missdådare. Rapporten redovisar att de ”svarta” bara var några hundra bland tusentals fransmän. ”Frågan gäller inte de svartas närvaro”, skriver Elin Wägner, ”utan Frankrikes närvaro, den franska militärens behandling av civilbefolkningen”. Rapporten beskrev en ockupationsmakt som förnedrar och trakasserar de redan slagna. Rapporten talade om bostadsbrist, fattigdom, tvångsinackorderingar, soldatbordeller, könssjukdomar och det moraliska förfall som blivit följden av krigets vanvett.

När den formella rapporten blivit skriven gav sig Elin Wägner ut i Europa för att delge den till politiker, journalister, biskopar och andra beslutsfattare och opinionsbildare. Hon gav sig också in i ett nytt bokprojekt. Till skillnad från alla hennes andra böcker blev titeln ganska träig: Från Seine, Rhen och Ruhr.

Förlaget (Bonnier) ville snitsa till en mer säljande titel, men Elin stod på sig: det här var ingen roman utan en strikt journalistisk bok om hur en militärmakt skändar civila, hur våld föder våld, hur pacifister och krigsvägrare straffas trots att de borde hedras. Ville bokläsare inte köpa den på grund av titeln, så fick det väl vara…

Elin Wägners liv var undre den här perioden ganska tilltrasslat, med ångest för både vardag och framtid. Äktenskapet med John Landquist hade sedan flera år varit på upphällning, oförmågan att få barn skavde i henne, hon och andra kvinnor hade inte lyckats stoppa första världskrigets vanvett – vilket hon hade hoppats.

Kanske var resan ut i Europa, med uppdrag att rapportera för att skapa försoning och fred, som var den gudomliga meningen med hennes liv…? Kanske fladdrade den tanken förbi ibland. Om den landade någon längre tid vet vi inte. Men kanske satte den sig på axeln en stund. Kanske uppmuntrades den av prästmannen Gunnar Vall. Hur deras samtal fördes vet vi inte. Att prästmannen inte var konservativ underlättade säkert deras samvaro. Elin Wägner hade blivit alltmer förbittrad på kyrkans stöd till militär upprustning, mansvälde och enfaldig nationalism.

För Elin var det en hjärtesak att berätta om krigets följder också i bokform – och hon ville berätta om sin övertygelse om att den vinnare som förolämpar, förnedrar och terroriserar den som förlorat föder nya krig.

”Segrarens hårdhet sår nya krig”, skrev Elin. Hon fick rätt, det straffade folket vände sig till Hitler och andra världskriget bröt ut. Exemplen på att segrarens hårdhet mot den utsatte sår nytt våld är förfärande många. Elin Wägner och kvinnorna på Fogelstad har mycket att lära oss. Ännu den dag som i dag är.

BRIGER SCHLAUG