Vi har alla två sidor. En egoistisk och en solidarisk. När företag, organisationer och politiker vill tala med oss så vädjar man till någon av dessa sidor. Det är intressant att analysera vilken sida man vädjar till. Speciellt intressant blir det i en valrörelse.

Utan att lägga några värderingar i det kan man konstatera att regeringsalliansen i sin retorik främst vädjar till våra egoistiska sidor medan de rödgröna i sin retorik vädjar mer – om än mycket försiktigt - till våra solidariska sidor. Båda hävdar att helheten blir bäst med just deras modell.

I sak står de mycket nära varandra. Till betydligt mer än 90 procent är blocken överens trots att de målar upp bilden av våldsamma motsättningar. Det gäller att måla upp fienden som något som står i bjärt kontrast till en själv. Så är det i krig, så är det i grannfejder, så är det i religiösa konflikter och så är det i politiken.

Det intressanta ur ett filosofiskt perspektiv är till vilken sidan av oss – den egoistiska eller den solidariska - blocken vädjar i sin retorik. Det avslöjar något om vilken syn de har på oss som ska välja. Alliansen tycks mena att vi i grunden är lite mer av egoister som hellre vill behålla några hundra extra i den egna plånboken, än att dela med oss. De rödgröna tycks mena att våra solidariska sidor väger tyngre, att vi gärna delar med oss lite mer än i- dag. Det är så retoriken är upplagd.

I den svenska politiska historien är det nog 80-talets miljöparti som varit mest extremt till att vädja till en enda sida: den solidariska. Men valaffischer på temat ”Vi lovar inte guld, men gröna skogar” var löften om materiella försakelser budskapet, allt för att rädda planeten och kommande generationers möjlighet till ett bra liv. Det var löften om högre bistånd och schyssta handelsförbindelser som skulle medföra högre pris på de varor vi skulle köpa, men bättre förhållanden för människor på andra sidan jorden. Vilket parti som vädjat mest till våra egoistiska sidor låter jag vara osagt – det beror förstås på vilka särintressen man menar med våra.

För företag är det självklart att vädja till våra egoistiska sidor. Genom att köpa deras produkt, som vi kan leva gott utan, så kan vi höja vår status gentemot andra och vi slipper riskera att bli sedda som andrahandsfigurer som inte hänger med i modet, trenderna eller moderniteten. Ju osäkrare vi är på oss själva och ju mer måna är vi om att hamna rätt i sociala hierarkier, ju mer framgångsrikt är det att vädja till vår egoistiska sida. Oavsett om vi är fattiga eller rika, oavsett var vi finns på den sociala stegen.

Organisationer vädjar däremot oftare till våra solidariska sidor, vi ska skänka pengar till goda ändamål, känna empati för den mindre lyckligt lottade, ge av vår tid till ideellt arbete, ställa upp för varandra i gruppen. Vilket naturligtvis också kan höja statusen, om än inte lika påtagligt och tydligt som om vi satsar pengarna på en ny fräck espressomaskin av rätt märke…

Det finns något som kan kallas artegoism, det vill säga att arten, efter bästa förmåga, försöker skapa förutsättningar för att den ska överleva samtidigt som man själv som individ tar kamp för sin egen överlevnad. Man kan säga att det råder någon sorts terrorbalans mellan egoistiska intressen och genetiskt betingade solidariska instinkter. Människan är en art som ser ut att fjärma sig från detta – främst därför att våra egoistiska sidor hela tiden matas av budskap, lockrop och frestelser. Vi vet att det mesta talar för att vi står inför stora klimatförändringar om vi fortsätter att leva som vi gör, men när lockrop kommer om att göra ännu en resa till Thailand tar vår egoistiska sida över. Vi vet, mer eller mindre medvetet, att tillverkningen av den nya toppen eller skjortan krävt mängder med vatten, kemikalier och jordbruksmark för att tillverkas, men vi väljer att ändå köpa den för en billig peng när våra egoistiska sidor frestas.

Jag är inte ute efter att ge någon dåligt samvete, inte ens mig själv som naturligtvis också faller för alla vädjanden som riktas till mina egoistiska sidor. Men jag tycker att det finns ett värde i att börja fundera över vem som vädjar till vilken sida av oss. Och var det kan leda till, både för oss som individer och som kollektiv i ett samhälle. Frågan är om mycket vädjandet till våra egoistiska sidor får dessa att svälla alltmer på de solidariska sidornas bekostnad. Och vad resultatet blir för våra samhällen, för vår skola, för arten människa och för vår planet.

BIRGER SCHLAUG