Den politiska debatten i Sverige är ofta väldigt enkelspårig. Media och politiker orkar oftast inte debattera mer än en fråga i taget. Och infallsvinklarna i de olika frågorna blir väldigt få. Är det då någon som går mot strömmen och framför en avvikande åsikt, så hoppar man till när man läser det. Man blir glatt överraskad. Det hände mig för någon vecka sedan när jag läste Birger Schlaugs krönika i denna tidning. Han framför några intressanta aspekter kring frågan om förkortad arbetstid och 40-talisternas urfasning från arbetslivet. Det intressanta är att trots att halva gruppen 40-talister rimligen borde gått i pension så är fortfarande arbetslösheten rekordhög. Med andra ord, så ser det inte ut som att vi får något problem att bemanna tjänstesektorn och den offentliga sektorn med personal. Farhågorna om arbetskraftsbrist när 40-talisterna går i pension blir alltså inte besannade. Jag kan intyga från ett eget exempel att Birger Schlaug har rätt i sin analys.

I min roll som chef för ett allmännyttigt bostadsföretag har jag genomfört utvecklingssamtal med min personal. Tre av dessa personer (av totalt åtta) går snart in i ”normal” pensionsålder, det vill säga 65 år. Men alla vill jobba vidare till 67 år! Alla tre känner att man har mer att ge på jobbet, att man orkar jobba vidare ett tag till. Dessutom är det här kvinnor som varit hemma med barn länge och jobbat deltid många år, vilket påverkar deras framtida pension. Så de tar chansen och jobbar in lite fler pensionspoäng. Här ligger en stor förklaring till att vi inte ser eller ens kommer att se någon arbetskraftsbrist, när 40-talisterna går i pension. Jag läste en rapport som beskrev detta fenomen; över 100- 000 personer har valt att jobba längre än till 65.

När det gäller arbetstidsförkortningen är Schlaug inne på ett annat märkligt fenomen i debatten. Frågan har helt dött, inget parti för arbetstidsförkortning på tal. Den enda linje som råder är; jobba mer så får du lägre skatt och jobba mer så ökar tillväxten. Men stämmer verkligen denna tes? Den frågan är verkligen berättigad att ställa. Jag slår dessutom vad om att det inte fanns ett enda plakat i 1 maj-demonstrationerna som innehöll något om 6-timmarsdag eller liknande. Varför är arbetstidsförkortningen helt död som politisk fråga? Nu när vi lever i en tid av arbetslöshet som är historiskt hög! Varför var frågan mer het för tio år sedan? Och hur hade vi råd med fem veckors semester för 30 år sedan .

Arbetarrörelsen har här på något förunderligt sätt släppt en fråga som var aktuell under hela det föregående seklet. En fråga som alltid har varit en bärande del i ideologin om ett mänskligare samhälle och där vi steg för steg tagit oss fram till mer fritid och självbestämmande över vår egen utmätta tid här på jorden. Men som tur är så finns det personer som Birger Schlaug, som vågar simma mot strömmen. Det inger hopp, kanske lurar det fler fiskar i vattnet som väcker liv i debatten om tillväxt och arbetstid.

Jan Larsson