Besöket i London blev snabbt, men det tog inte många timmar på plats för att märka att stämningen kunde vara bättre. Storbritannien är skuldsatt upp över öronen och har år av hårda besparingsprogram att vänta.

Hur hårda? Mycket hårda.

I en upplysande och nästan skrämmande artikel i London Review of Books belägger John Lanchester sakernas tillstånd under den talande rubriken "The Great British Economic Disaster". Här är några nyckeltal att betänka: underskottet i statens affärer uppgår till 12,8 procent av BNP (värre än Grekland). Det är 180 miljarder pund, 1- 200 miljarder kronor i runda slängar. Statsskulden för budgetåret 2010-2011 beräknas uppgå till 82 procent av BNP.

Det går alltså inte att låna sig ur krisen utan att samtidigt skära rejält.

Hur rejält? Rejält.

Lanchester utgår från utfästelser från både Labour och Konservativa, gör ett överslag och hamnar på en elvaprocentig utgiftsminskning i budget. Men eftersom båda partierna lovar att skona vård, utbildning och bistånd blir det i praktiken sexton procent. Sådana drakoniska nedskärningar skulle få primära samhällsfunktioner som försvar, kommunikationer och rättsväsende att bryta samman. Alltså kan inte politikerna genomföra sin löften. Varför då avge dem?

Därför, skriver Lanchester, att marknaden kräver det. Dess aktörer skulle inte köpa brittiska statspapper utan - realistiska eller orealistiska - försäkringar om hårdföra besparingar. Politikerna bluffar alltså både väljare och finansiella institutioner om sina avsikter.

Den viktigaste förklaringen till apspelet är förstås att britterna går till val i början av maj (med största säkerhet 6 maj, men premiärminister Gordon Brown har ännu inte gett ett definitivt besked). Politikerna vet att obehagliga, om än verklighetsförankrade och ärliga, besked alltid straffar sig. Bäst att i stället ligga lågt och misstänkliggöra motståndarna.

I samma veva har Islands medborgare röstat nej till att betala tillbaka de 40 miljarder kronor som den kraschade internatbanken Icesave är skyldig Nederländerna och Storbritannien som ersatt sina medborgare deras förlorade sparkapital. Island - ett land som gjort statsbankrutt - vägrar att ersätta spararna och nu kräver den brittiska regeringen sparbeting och uppoffringar som de själva aldrig skulle acceptera. Islänningarna tycks kunna få något bättre villkor efter sitt motstånd, men har samtidigt lärt sig en dyrköpt läxa om kapitalets makt och politikens begränsningar.

Den isländska regeringen lämnade i förra sommaren in en ansökan om EU-medlemskap, inte minst för att minska sin ekonomiska sårbarhet. Efter vad de varit med om den senaste tiden tror jag att det blivit betydligt svårare för islänningarna att se fördelarna med EU. För de har lärt sig att i krislägen görs skillnad på folk och folk: på islänning och grek och på grek och tysk. I slutänden är storleken alltid vad som räknas.