I dag, 8 mars, är det Internationella kvinnodagen. Strålkastarljuset riktas särskilt mot kvinnors villkor världen över. Vi i Sverige vill gärna tro att vi är världens mest jämställda land. Självklart är vi som allra mest jämställda på hemmaplan, eller hur?

Men verkligheten talar ett helt annat språk. För någon vecka sedan uppmärksammades en rapport från Delegationen för jämställdhet i skolan, DEJA. Rapporten, SOU 2010:10, Kvinnor, män och jämställdhet i läromedel i historia är framtagen av pensionerade historieprofessorn Ann-Sofie Ohlander.

Ohlander har granskat fyra historieböcker som används inom undervisningen i grundskolan och på gymnasiet för att se hur kvinnor och män skildras i läroböckerna.

Resultatet är inte uppmuntrande. Enbart genom att lägga ett matematiskt perspektiv på frågan, och det är ofta effektfullt att räkna hur många kvinnor respektive män som finns i olika sammanhang, blir skillnaden nästan övertydlig.

I gymnasieboken Människan genom historien ägnas 14 av totalt 351 sidor åt kvinnor. I den andra gymnasieboken Alla tiders historia är motsvarande siffra 14 av 375. I namnregistret till Människan genom historien återges 14 kvinnor och 235 män. Antalet kvinnor som nämns i texterna sjunker dessutom ju närmare modern tid läsaren kommer. Under 1900-talet nämns endast fyra kvinnor i huvudtexterna!

Grundskoleboken SO. Direkt. Historia. Ämnesboken låter sex kvinnor kämpa om det historiska utrymmet under 1900-talet. Tre av dessa tillhör dagens kungafamilj; drottning Silvia, kronprinsessan Victoria och prinsessan Madeleine.

När de undersökta böckerna berättar om författare och konstnärer, så nämns inga kvinnor, med ett mindre undantag för Alla tiders historia, som lyckas få med totalt fem kvinnor.

Författaren pekar också på att krig får stort utrymme i böckerna medan fredsrörelsen inte nämns alls och att det i lärarhandledningen står att pojkarnas intresse för historia ska stimuleras genom läsning om Ivanhoe, Robin Hood, Hjortfot…

Vad flickorna ska läsa framgår inte.

Ohlanders slutsatser är följande: De fyra läroböcker och den lärarhandledning som här tagits upp motsvarar ifråga om jämställdhet vare sig läroplanens föreskrifter, kursplanernas mål eller författarnas egna intentioner, givetvis förutsatt att de anser att kvinnor, deras insatser, förhållanden och rättigheter har samma värde som mäns.

DEJA har fått en rapport att bita i. Egentligen bekräftar rapporten mest att ingenting har hänt sedan 2006, då problemet uppmärksammades förra gången, vilket ju är sorgligt.

Kvinnor måste få ta det utrymme i samhället som de förtjänar och har rätt till. Hälften var är inget orimligt krav.

Om nu kvinnorna tar liten, för att inte säga minimal plats, i skolans historieskrivning, så är det inte så mycket bättre i verkligheten i Katrineholm. Här dominerar männen. August Kullbergs enkla boning tronar invid järnvägsstationen och genom en donation bärs släktens namn vidare för alla som besöker sjukhuset. Gustaf Robert Grönkvists villa Gröna Kulle är stadshus och han själv har förärats en byst i parken. Carl Fredrikson har fått en gränd namngiven.

Var är då de bemärkta kvinnorna? Finns de? De som har satt störst spår i historien är tveklöst grundarna av Kvinnliga Medborgarskolan på Fogelstad i Julita. Med Elisabet Tamm i spetsen startade de och drev en skola för att rusta kvinnor för att kunna ta sin del av ansvaret som följde med införandet av kvinnlig rösträtt. En väg i Julita är det officiella spår Tamm satt i kommunen.

För snart ett år sedan behandlade kommunfullmäktige i Katrineholm en motion från Miljöpartiet om att uppmärksamma Kvinnliga Medborgarskolan på Fogelstad med en permanent utställning på Kulturhuset Ängeln. Efter debatt skickades motionen tillbaka till kultur- och turismnämnden för utredning.

Därefter har frågan avstannat. Frågan är dock för viktig för att bli liggande. Kvinnor måste också få lov att skriva historia och bli omskrivna. Vi ska vara stolta över våra föregångare, vare sig de är kvinnor eller män.

Inger Fredriksson