När det drar i hop sig till den 8 mars brukar i alla fall jag reflektera lite extra kring hur det är att vara människa av kvinnligt kön, i min egen vardag och i världen. Året är 2010. Det innebär att man har firat den internationella kvinnodagen i hundra år.

I själva verket har firandet inte varit allmänt i hundra år. I början var kvinnodagen mest en angelägenhet för socialistiska kvinnor. Det betyder inte att dagen inte behövdes. Det gjorde den och det gör den.

1969 började dagen firas av amerikanska nyfeminister. Men först 1977 blev den en angelägenhet för FN, då antog man en resolution som rekommenderar ett firande av en internationell kvinnodag den 8 mars för att uppmärksamma kvinnors situation och jämställdheten mellan könen i världen. I dag har kvinnodagsfiranden ingen politisk färg. Den handlar ju om mänskliga rättigheter rätt och slätt.

För egen del har jag inte brytt mig nämnvärt om kvinnodagen särskilt länge. 1977 gick jag i sjätte klass. Det jag minns av jämställdhetsfrågor från det året handlar om Magnus Ugglas låt Varning på stan. Den som går "Let’s go ner på stan" och handlar om en kille som tar hem en ny tjej varje kväll. Den blev en jättehit och Magnus Uggla anklagad för att stå för en dålig kvinnosyn på grund av texten, som refererar till tjejer som köttstycken (biff), skator och lik och objektifierar dem.

Mitt tonårsjag älskade låten och tyckte att de ”kvinnosakskvinnor” som rackade ner på den var idioter. I dag förstår jag vad dessa kvinnor menade. Jag har också lärt mig att om man kritiserar låtar av det slaget för hårt så spelar man lätt antifeminister rakt i händerna och ger dem i deras tycke en bra anledning att förlöjliga feminister såsom humorbefriade. Just låten Varning på stan har dock glimten i ögat och jag gillar den fortfarande, lika mycket som jag avskyr att det ska anses löjligt att påtala tendenser till kvinnoförakt, oavsett om det gäller kultur, skola, näringsliv eller politik. Många säger att man måste välja sina krig, kanske framför allt när det gäller frågor om jämställdhet. Men jag är inte så säker på att det rätta är att hålla tyst.

Trots att jag växte upp med en gnagande känsla av att inte riktigt passa in i den roll som tilldelats mig i egenskap av flicka begrep jag inte förrän jag fått barn, studerade vid Stockholms universitet och närmade mig 30 år, att det var min påtvingade könsroll som skavde. Jag fick på mig ett par så kallade genusglasögon och kom att se världen i ett annat ljus. Genusglasögonen fungerar som ett par solglasögon i den bemärkelsen att allt blir lite mörkare. Dessvärre får man inte den andra effekten som solglasögon brukar ge – att man framstår som cool och snygg och modemedveten. Tvärtom brukar inte genusglasögonen göra en särskilt attraktiv.

Jag vill dock inte vara utan mina glasögon. De gör att jag förstår att en del minor som vi kvinnor trampar på i livet har med djupt rotade föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt att göra. Vi har inte automatiskt oss själva att skylla när vi går miste om ett toppjobb, eller blir dumpad av drömprinsen för att vi betett oss traditionellt manligt, tagit för stor plats, pratat lite för högt eller varit för rakt på sak. Samtidigt kan vi inte bara rycka på axlarna och låta mig invaggas i någon sorts uppgiven handlingsförlamning. Strukturer är en sak, vår egen kraft är oftast starkare. Dessutom kan man trösta sig med att man klarar sig bättre i livet utan killen som dumpar för att man tagit för stor plats.

Efter drygt 15 år med mina glasögon måste jag tyvärr säga att jag vacklar från dag till dag i frågan om världen har blivit en mer rättvis plats för den halva av mänskligheten som utgörs av kvinnor. Går jag längre tillbaka i tiden, exempelvis 100 år, blir svaret självklart ja. Men i ett kortare perspektiv, som fem år, är det inte överdrivet negativt att hävda att utvecklingen stått ganska still.

När jag tänker på att en person som Anna Anka blir superkändis och rentav folkkär på grund av sina omedvetna uttalanden om kvinnans roll i äktenskapet är att behaga en man eller att vänsteralliansen vill slopa möjligheten till skatteavdrag för hushållsnära tjänster (men behålla rotavdraget), finns fog för att börja prata om bakslag här i Sverige. Särskilt som kvinnor lätt uppfattas som gnälliga och patetiska om de driver jämställdhetsfrågor "för långt" eller i "fel riktning". Färre och färre verkar anse att jämställdhetsarbete behövs. Som om svenska kvinnors problem, som misshandel inom relationen eller rädsla för att gå utomhus på kvällarna, är av i-landskaraktär.

Tidigare i veckan läste jag i DN om fotomodellen Kartika Sari Dewi Shukarno i Malaysia som riskerar ett spöstraff för att hon har druckit öl på en bar. I samma land har sharialagarna lett till att tre kvinnor piskats för att de begått äktenskapsbrott. Det här med religiösa domstolar och patriarkaliska krafter som strävar efter att kvinnor ska kontrolleras när det gäller makt och sexuellt beteende är ju inget nytt. Det är lika gammalt som mänskligheten. Skillnaden är den att omvärlden tack vare jämställdhetsarbete numera reagerar när något sådant händer.

Det är bland annat för Kartika Sari Dewi Shukarno som jag tänker uppmärksamma den 8 mars på måndag, men också för min egen skull, för mina väninnors skull, mina söners skull – för alla människors skull. Kanske kan dagen ingjuta nytt mod i oss, uppmuntra oss att sluta vackla och fortsätta arbeta för en jämställd värld.