Det blir allt svårare att hänga med i svängarna om man vill kommunicera. Gammelmedia, som du läser just nu, om du inte har surfat in på en hemsida, anses nog av många vara något mossigt, trots att tidningen är oöverträffad när det gäller att använda till att slå in saker i, exempelvis fisk. Men vanans makt är som tur är stor. Vi vill att det ska slamra till i brevinkastet på morgonen, när tidningsbudet kommer, eller att det ska ligga en dagsfärsk produkt i postlådan och vänta med nyhetens behag.

Problemet med papperstidningen är att den är långsam. Allt ska ju gå så snabbt. Så snart kommer vi, åtminstone sommartid, att ha kvällstwitter i Stadsparken med direktsändning från Gröna kulle. På varje parkbänk sitter det minst ett par katrineholmare och knappar till varandra om att de just håller på med att twittra…

Jag kan se det hela framför mig som ett nummer i en revy, för så troligt är det väl ändå inte att twittrandet skulle slå ut kvittrandet i allsångsstaden Katrineholm, även om kommunchef Mattias Jansson fört ut kommunen i cyberspace och på alla möjliga och omöjliga ansiktsböcker och sammanslutningar.

Det är självklart bra med nya mötesplatser. Men hur trovärdiga är de? Vill vi verkligen veta vad en kommunchef gör? Vill vi kanske inte hellre veta vad han inte gör?

Hur fungerar offentlighetsprincipen, när kommunen agerar på andras digitala arenor?

Sveriges Kommuner och Landsting håller på att titta på hur offentlighetsprincipen ska tillämpas i de här fallen. Kanske är de redan färdiga, när detta läses. Det är inte alldeles enkelt hur det ska vara. Ska kommunen spara på allt som sägs och skrivs, eller ska kommunen begränsa sig och ta med enbart det som verkar viktigt? Vad är i så fall viktigt?

Kanske är det inte alldeles självklart att en kommun ska vara en aktör bland andra inom de nya sociala medierna. Kanske ska en kommun koncentrera sig på att vara kommun och sköta de grundläggande åtagandena.

Ja, i grunden är det helt rätt att i första hand ägna sig åt vad som brukar kallas kärnverksamheten. Men så kommer vi till dialogen med kommuninvånarna. Hur når en kommun alla invånare? Ja, det går lika lite att enbart använda sig av sociala media som att enbart föra ut budskapet via det tryckta ordet i en tidning. Att nå alla är helt enkelt omöjligt.

Det är samma problem som de politiska partierna brottas med. Ingen kommunikationsväg är perfekt och därför blir det lätt så att det blir de för dagen ledande kommunikationsstrategerna som vinner matchen.

För egen del är jag väldigt kluven. Jag förstår nyhetens behag med att finnas med på de ställen där andra hänger i den digitala världen. Men jag kan inte riktigt förstå varför någon är så intresserad av vad alla andra gör och av att berätta om vad just jag gör, just nu.

Det är nästan lite av Kejsarens nya kläder. (Den som inte kan sin H C Andersen googlar naturligtvis och får upp allt han eller hon behöver veta om den gamla sagan, vars poäng just var pojkens naiva konstaterande: Men kejsaren är ju naken.) De sociala medierna är ett mode, som inte är för de modiga, utan för dem som vill vara som alla andra.

Vem vill egentligen vara som alla andra? Har vi inte alla en vilja att bli sedda som just den människa vi är och kunna växa som människor?

Jag tror att det behövs en hel del eftertänksamhet för att ge sig ut i den digitala världen. Tekniken finns på gott och ont. Vad vi behöver är kunskaper för att kunna urskilja vad som är vad. Under det kalla krigets dagar kunde ett knapptryck vara avgörande. Nu är tangenterna lika starka vapen, fast på ett annat sätt.

Det kan vara klokt att ibland vara avkopplad, i- stället för uppkopplad, och fundera en stund om det inte finns någon i din närhet som skulle bli glad över ett besök eller ett gammaldags telefonsamtal.

Mänsklig vardagskontakt kan inte ersättas av informationsteknologi, lika lite som rymdmatens näringskorrekta produkter fick något genomslag. Vi vill vara i det verkliga livet, hur overkligt det än må te sig stundtals. Lika overkligt som Kvällstwitter i Stadsparken i Katrineholm.

INGER FREDRIKSSON