Egentligen skulle inte Katrineholm finnas till. Egentligen var det den blomstrande kulturorten Vingåker som skulle bli järnvägsknut i Sörmland. Inte ödemarken som låg där Katrineholm nu ligger.

Att Katrineholm existerar beror på ett antal bönder i Skedevi församling, i de vilda utmarkerna mellan Vingåker och östgötaskogarna. Bönderna vägrade, enligt mer eller mindre tillförlitliga historiska källor, att släppa fram järnväg över sina marker. De ville inte riskera att järnvägen skulle ta ifrån dem extrainkomster som hästskjutsande av varor kunde ge.

Så järnvägen söderut fick gå på andra sidan Tisnaren. Vingåker fick inte bli järnvägsknut. Och Katrineholm blev till, växte upp och frodades, men utan att ha någon historia.

Någon gamla stad finns inte i Katrineholm. Men likt förbaskat lär denna historielösa ort sluka en kulturbygd som Vingåker. Mycket talar nämligen för att Vingåkers kommun kommer att upphöra, att Vingåker blir en del av Katrineholms kommun. Debatten om detta har tagit fart. Igen. Denna gång lär det leda till fullkomnande…

Det är, uppriktigt sagt, ganska rimligt att debatten tagit fart. Skatteunderlaget räcker inte, befolkningen sviktar och Vingåker präglas allt mer av att reduceras till ett köpcenter. Katrineholm - med Röda Torget, McDonald och HM i centrum - omfamnas av köpcentra som vilken större stad som helst. Lövåsen i ena kanten. Och Vingåker i den andra.

Jag håller med dem som menar att Vingåker inte kan överleva som egen kommun, hur mycket nostalgi man än tar till. Det finns goda skäl att slå ihop de två kommunerna för att minska administrationen och kanske också höja kompetensen inom både byråkrati och politik.

För den socialdemokratiska riksdagsledamot som startade debatten om kommunsammanslagning kan det sluta med att han blir kommunalråd lagom till sammanslagningen. Vilket också kan vara ett öde.

Egentligen ser jag bara en nackdel med en sammanslagning. Och den riskerar att göra Vingåker och dess innevånare illa. Frågan är nämligen hur länge tågen kommer att stanna i Vingåker efter en sammanslagning.

När jag på tidigt stadium var engagerad i tågstoppet så stod det ganska klart att det var en fördel att Vingåker var en egen kommun. Det blev liksom mentalt tryck på att kommunen skulle få ett tågstopp. Vill den utökade Katrineholms kommun vara med att betala pengar till SJ för att tågen skall stanna två gånger i samma kommun? Finns det politisk vilja till det hos de katrineholmare som lär utgöra majoritet i ett nytt fullmäktige?

Självfallet kommer man att ge löften om bibehållna tågstopp, tala vackert. Och hålla löftet lär man också göra, på det där sättet som politiker kan hålla löften… Det vill säga några år, kanske några mandatperioder. Men sedan? Lär det inte bli som med skolorna? Av ekonomiska skäl måste vi tyvärr lägga ner… Bindande löfte har alltid ett bäst-före-datum inom politiken. Och politiker byts ut. Vill man bo nära en tågstation kan man ju flytta in till centrum av kommunen… Skattekronorna gör lika gott där.

Men bortsett från tågstoppet ser jag bara fördelar med en sammanslagning. Trots att Katrineholm saknar historia och gammal fin stadskärna. Men det är ju inte så mycket kvar av Vingåker historia heller, kan man tycka. Centrum revs i det allmänna rivningsraseriet som gick över landet och som till och med höll på att kosta Stockholm hela Gamla Stan. Där ville man bygga höghus. Men man besinnade sig. Man förstod att ett modernt Manhattan så småningom skulle bli ett omodernt Manhattan. Man förstod finessen med att renovera gamla hus. Men det förstod man nog inte när man omskapade centrum i Vingåker för många år sedan. Det fanns ju så många goda rationella skäl att riva och bygga nytt. Men måste man verkligen sälja ut sin särart för att bli modern?

Det är så jag nostalgiskt – och kanske orättvist - tänker när jag bläddrar i tio vackra bildhäften, inköpta på julmarknad i byn. Katrineholms-Kurirens egen Haldo stod i en korridor och sålde dessa häften. Och Haldo går man inte förbi hur som helst. Han är en institution, med så mycket historia i huvudet att det är vår plikt att få lite överfört. Bilderna visar vackra hus, några revs och andra brann. De ersattes med det som uppfattades som modernt. Men modernitet har en förmåga att snart bli omodernt och fult. Skönhet brukar däremot hålla sig ganska bra.

Tur att de inte lyckades riva stationsbyggnaden i alla fall. Men det gamla vackra hotellet revs. Det var innan jag flyttade till Vingåker. Så jag har bara bildhäften att bli nostalgisk av. Ska ta med dem till vänner i Katrineholm. Så de får lite historisk kultur i sig. Innan de tar över alltihopa, rensar i byråkrat- och politikerträsk och hotar med att river perrongerna…

Birger Schlaug