Ett av få tv-program som jag regelbundet tittar på förutom nyheter, är dokusåpan "Biggest loser". Jag anser att deltagarna är hjältar som exponerar sig i tv-rutan med figurer som markant avviker från de photoshoppade, hårlösa, glänsande, slanka kroppar vi är vana vid att se i medierna.

En stor andel av jordens befolkning lider av fetma i olika grad, men vi ser dem nästan aldrig på bild eller i tv.

Dokusåpans format hindrar visserligen oss tittare från att få djupare inblick i varför deltagarna drabbats av fetma, men vartefter serien fortgår träder människorna inuti kropparna fram. Roliga, smarta, snälla, barnsliga, omtänksamma, blyga, målmedvetna – precis som i andra dokusåpor (fast gänget i "Biggest loser" verkar sundare och mindre störda än många bekräftelseknarkande deltagare i andra dokusåpor som jag har sett). Och är man bara utrustad med den minsta empati förstår man att livet med grav fetma är fruktansvärt jobbigt både fysiskt och psykiskt. Dessutom att fetma kan drabba vem som helst som inte har mycket speciella smalgener. Ett par av årets medverkande har varit elitidrottare. När de drabbades av skador och inte kunde träna började kilona komma.

För alla deltagarna i "Biggest loser" och alla andra som kämpar mot övervikt och fetma står mycket på spel. Först och främst den egna hälsan, men också utsikten att kunna leva ett liv utan att bli sedd över axeln som slapp, korkad och utan självdisciplin. Många ger tyvärr uttryck för sådana åsikter och få saker gör mig så arg. Överviktiga och feta diskrimineras i en del sammanhang och ställs utanför i andra. Som till exempel när det gäller vissa insatser i vården. Jag blev ordentligt ledsen när jag läste i vår egen tidning om landstingets regler när det gäller vissa ingrepp som utförs vid kvinnokliniken. Sörmländska kvinnor som har ett BMI på eller över 32 opereras inte för framfall eller inkontinens, inte heller får de hjälp av landstinget med provrörsbefruktning vid ofrivillig barnlöshet om de inte först går ner i vikt.Tre olika sjukdomstillstånd som ingen vill tala högt om, och så nekas de vård för att de är för tjocka!

Om jag var inkontinent och fick ett sådant besked skulle jag ge upp och börja tröstäta.

Vi måste börja närma oss människors problem med fetma och övervikt utan att ge uttryck för någon sorts hälsofascism. Och samhället måste hitta ett sätt att hjälpa dem som drabbats som faktiskt fungerar. Utan att behöva operera magsäcken. Det räcker inte med kostråd när hjärnan vrålar efter fikabröd.