Jag föddes i början av 80-talet. När jag började i skolan var Sverige mitt i en finanskris. Kommunerna tvingades skära där pengarna behövdes som mest, inte minst i skolan. Krisen blev för många ett abrupt uppvaknande ur efterkrigstidens fartblinda tillväxthysteri. Ungdomsarbetslösheten fyrdubblades och har legat kvar på ungefär samma nivå sedan dess. Vi talar om 90-talskrisen i dåtid men löste vi verkligen problemen? Nej, i stället lappade och lagade vi så pass att vi skulle klara oss fram till nästa kris. Och fler kriser skulle komma.

Min generation har vuxit upp med ett pärlband av kriser: globala, lokala, ekonomiska, miljömässiga och sociala. Knappt har löpsedlarnas trycksvärta torkat innan nästa orosmoln tornat upp sig i horisonten. Min generation har inte upplevt att det var bättre förr. Jag förvånas inte av att det uppstår rörelser som Occupy Wall street och Attac. Det är rörelser som ifrågasätter det kapitalistiska systemet och söker själva roten till vår tids globala problem. De ställer frågan varför vi ska hålla fast vid ett system som bär på så många brister?

Om vi vill fortsätta leva i välfärd, och vill att våra barn ska kunna göra detsamma, måste vi inse att dessa kriser hänger samman. Vi måste lägga nittonhundratalets lösningar på hyllan och på allvar diskutera hur vi skapar välfärd för fler, samtidigt som vi upphör att tära på jordens resurser. Vi måste sluta betrakta vårt tillväxtbaserade kapitalistiska system som en naturlag.

Det finns de som påstår att detta skulle vara att backa in i framtiden. Men en återgång till en tid före industrialiseringen är naturligtvis varken möjlig eller nödvändig. För att hitta lösningarna och våga möta det okända måste vi prata om vilken framtid vi vill se. För på samma sätt som de globala kriserna får lokala konsekvenser är det lokalt vi finner många lösningar på globala problem. Var och en av oss måste vara en del av den förändringen och se oss själva som aktörer som kan göra skillnad.

Fler politiska samtal behövs såväl hemma runt frukostbordet som på caféer och på arbetsplatser. Det är där framtidens lösningar utformas och det är där vi tillsammans bestämmer oss för att slå in på en annan väg. Kriserna kommer inte att vara över i morgon. Men varje litet steg vi tar i rätt riktning är ett steg mot förändring på global nivå.

Linus Källander