Efter andra världskriget med dess oerhörda förbrytelser mot den mänskliga värdigheten fanns ett behov att sammanställa de principer för att skapa en rättvisare värld.
1946 utsåg UNESCO en kommitté med filosofer som skulle utreda om det var möjligt att formulera en "lista över rättigheter".
Man skickade ut ett frågeformulär till statsmän och vetenskapsmän över hela världen. Till svar fick man listor över grundläggande rättigheter och värderingar som var förvånansvärt likartade.
En av de franska filosoferna; Jaques Maritain, aktiv i kommittén sa: Ja, vi har kommit överens om dessa rättig­heter, men på villkor att ni inte frågar oss varför! Det fanns trots skillnader i kulturer en stor enighet om konkreta begrepp.
En arbetsgrupp bildades för att utforma det egentliga utkastet "FN: s kommission för Mänskliga ­rättigheter" under Eleonor Roosevelts ordförandeskap. Utkast, förslag och modeller skulle sammanställas och begrundas. En av de 18 medlemmarna fick ansvaret att formulera förslaget.
Det var den franske judiske juristen, René Cassin, känd, under andra världskriget i Frankrike, som en mästare på att formulera lagförslag. Den börjar med det som är gemensamt för alla människor, en utsaga om människan som individ.
Han förstod också att om män­niskan har rättigheter, har hon även skyldigheter. Mina rättigheter får inte begränsa andra människors fri- och rättigheter.
Detta var bara en början. Nu skulle förslaget bearbetas och lotsas fram till ett antagande i FN:s general­församling.
En libanesisk filosofiprofessor, Malik, fick ansvaret att under 81 svåra sammanträden genomföra detta. Han hade stor diplomatisk skicklighet, språkkunskaper och förmåga att sätta sig in i såväl östs som västs tankegångar.
I december 1948 antogs deklarationen utan en enda nej-röst, men åtta länder i det socialistiska blocket la ned sina röster.
Avvägningen mellan politisk och individuell frihet blev en motsättning under det kalla kriget.
Hela projektet blev därefter stillastående i nästan två decennier under det kalla kriget. Motsättningarna var för stora och problemen låg på annat håll under dessa år.
På 1960-talet började man arbetet med att göra rättigheterna juridiskt bindande. Innan dess var de mer ett moraliskt rättesnöre. Juridiskt bindande innebar att de olika artiklarna i deklarationen måste omvandlas till konventioner, som de enskilda länderna fick underteckna eller ratificera och därmed förbinda sig att följa.
De tre första artiklarna står som själva grundackordet i detta internationella manifest.
Det börjar med de vackra orden att "Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter". Tanken svindlar när man läser detta och ser hur det fortfarande ser ut i världen efter 60 år.
Det gäller också tredje artikeln: "människor har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet".
Andra grundläggande artikeln förbjuder all diskriminering på grund av "ras, kön, religion, politisk uppfattning eller samhällsklass". Rasdiskrimineringen tycks ha blivit förbättrad genom globaliseringen. Senaste tecknet är väl valet av Barak Obama till president i USA!
När det gäller kön och religion tycks motsättningarna snarare ha skärpts eller kommit upp till ytan genom globaliseringen. Religiösa grupper förföljs, fördrivs och mördas i religionens namn - ett förbluffande förhållande eftersom varje religion har fred i sin innersta kärna!
Deklarationen om de mänskliga rättigheterna delades upp i två konventioner.
1. Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.
2. Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
Den första, Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, är juridiskt bindande för medlems­staterna i den mån de ratificerat den. Ryssland har numera ratificerat den, men inte Kina.
Till konventionen hör till exempel förbud mot slaveri och tortyr, likhet inför lagen, rättvisa rättegångar, samvetsfrihet, tankefrihet och religionsfrihet samt skydd för privat- och familjelivet. Man får också en mycket mer detaljerad beskrivning av vad varje artikel innehåller. Konventionerna antogs av FN 1976.
Man behöver bara läsa dagstidningarna för att se hur det bryts mot de mänskliga rättigheterna i många länder. FN har tvingats bilda särskilda konventioner för att skydda till exempel flyktingar (1952), kvinnor (1979) och barn (1989). Det finns också en konvention om tortyr (1984), som förbjuder tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande bestraffning.
Två tredjedelar av alla stater använder sig av tortyr, trots att de anslutit sig till konventionen.
Det finns ingen garanti för att en regering verkligen följer den konvention som de undertecknat.
FN har upprättat ett kontrollsystem för att dokumentera och påtala förekomsten av övergrepp. Sverige har ställts inför den europeiska domstolen i Strasbourg ett 30-tal gånger och blivit fälld åtminstone 18 gånger. Det är en skam för ett västeuropeiskt land att på detta sätt bli tillrättavisat.
De mänskliga rättigheterna är utpräglat individbetonade. Det förpliktar staten/nationen att trygga den enskilde individens rätt till exempel åsiktsfrihet. Författare, journalister och människorättsförsvarare är grupper som är illa utsatta och svåra att försvara.
I auktoritärt styrda stater fattas ofta både viljan och förmågan att skydda den enskilde som går emot staten. Det är också ett problem i svagare/fattigare stater, där framförallt gruppen eller klanen står för trygghet och beskydd. Bryter man sig ur denna grupp eller går emot dess inre förhållningsregler blir man utstött och straffad.
Det är bakgrunden till det vi kallar "hedersmord". Det är också maffians och olika gerillagruppers sätt att straffa sina medlemmar.
Jag utelämnar den andra konventionen, "Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter". Den uttrycker bland annat rätt till social trygghet, tillfredsställande levnadsstandard, rätt till arbete, hälsa och utbildning.
Världen har en lång väg att gå till dessa mål.
Bara i veckan kom uppgift på att 75 miljoner barn står helt utan utbildning.
Denna konvention är ett riktmärke, ett "poesimål" som det ser ut med svält, arbetslöshet och brist på hälso- och sjukvård.
Kanske är det till och med så att om dessa grundläggande mänskliga förhållanden saknas, då kan en nation inte heller leva upp till kraven i de medborgerliga och politiska rättigheterna?

ANN-MARIE CERVIN