Det nya året har bara dryga månaden på nacken, men redan är nyheterna för Europa sämre än på länge. De är ännu en påminnelse om sanningen i talesättet ”Enade vi stå, söndrade vi falla”.

Allt vad medlemsstaterna gör utgår från ett samarbete med gemensamma spelregler. Vissa stater är större och rikare och därför, i sin tur, mer inflytelserika. Men regelverket gäller för liten som för stor.

När EMU och euron lanserades var syftet ett integrerat, ekonomiskt stabilare och mer välmående Europa. Men det ekonomiska samarbetet hade som förutsättning att medlemmarna skulle hålla sig inom vissa ramar. De skulle inte leva över sina tillgångar och de skulle ta ett gemensamt ansvar för den gemensamma valutan.

Men den ekonomiska krisen visar att förutsättningen rubbats. Flera euro-stater har i åratal levt i ett statsfinansiellt korthus och dragit på sig underskott och skulder som underminerar tilltron till inte bara deras egen ekonomiska framtid utan hela Europas.

Italien, Spanien, Irland och sist, men definitivt inte minst, Grekland - ett fyras gäng som inom en inte alltför avlägsen framtid kan utökas till både en kvintett och sextett - har genom oansvarighet och ointresse för det gemensamma bästa skakat om hela EMU. Krisen blev akut när det visade sig att Grekland medvetet dolt och manipulerat fakta som omedelbart skulle ha avslöjat landets egentliga ekonomiska tillstånd.

Nu har euron fallit som en sten mot dollarn, Grekland satts på svältkur (Irlands fasta är redan inledd) medan Spanien försöker övertyga om att dess övervärderade och överbelånade bostadsbestånd ingenting är att avbryta en siesta över. Och för första gången hörs seriösa bedömare, om än i minoritet, varna för att EMU kan kollapsa.

Europa visar heller inte tecken på en varaktig återhämtning. Istället för ett gemensamt uppträdande dominerar ömsesidig misstro och politisk splittring. Bilden av ett samarbete utan viljeinriktning och stadga håller på att sätta sig.

En som betraktar sin omvärld illusionslöst och osentimentalt är Barack Obama. Han har under sitt första år som president tvingats till dramatiska räddningsaktioner av USA:s ekonomi och förstår var utmaningarna och möjligheterna ligger på både lång och kort sikt. I hans analyser och prioriteringar spelar Europa en mindre viktig roll, medan Kina, Indien, Japan och Ryssland är högre upp på dagordningen. Detta faktum borde inte överraska men ruskade ändå om europeiska ledare när de, via medier, fick reda på att han inte kommer till toppmötet mellan EU och USA i maj. EU:s ordförandeland Spanien var särskilt upprört.

Den amerikanske presidenten har, till skillnad mot vad DN:s politiske redaktör Peter Wolodarski skriver (den 7 februari), inte försvagat det transatlantiska samarbetet. Sanningen är att det försvagats av européerna själva. Obama har bestämt sig för att USA:s framtid inte längre är intimt förknippad med Europas. Att EU uttrycker sitt ogillande förvånar knappast. Obama håller sig till fakta. Och fakta, det har européerna visat, är något som de har svårt att uppskatta.