Preliminärt ska omkring 5 000 man, förutom många fordon och flygplan, öva i stora delar av Sörmland, med en tyngdpunkt något öster om Katrineholms- och Flenområdet.
Det som pågår är att försvaret sedan några år är på väg att återställa förmågan att genomföra större samordnade militära operationer på hemmaplan. Det är en given följd av det försämrade säkerhetsläget i Europa sedan avspänningen efter Berlinmurens fall förbytts i nya krigs, kupp- och påtryckningsrisker. Den negativa förändringen kräver också en del övningar i något större skala.
Däremot ska det tänkta krigsfallet, en rysk landstigning med trupper på Sörmlandskusten, inte tolkas som att det är just detta man ser som den mest akuta risken. Inte heller ska det förstås som att Sverige nu åter har en avsedd förmåga att – som under det kalla kriget – skada ett sådant invasionsföretag så mycket att landstigningen inte kan lyckas.
Det som då fanns av robotförsvar och u-båtsförsvar mot invasionsflottor finns delvis kvar om än till stora delar i malpåse. Men svagheterna i luftvärn är stora, och detta är ett viktigt område för förstärkning.
Det som nu pågår av förstärkning av den militära kapaciteten är en hel del, men man bör samtidigt vara klar över tre saker. Den första är att mycket av materielanskaffning, personalförstärkning och utgiftsbeslut återstår.
Det senaste försvarsbeslutet hade anslutning från flera partier men var främst en modifiering av den restriktiva linje Moderaterna genomdrev i regeringsställning. Beslutet blev otillräckligt och är nu sakligt sett överspelat. En ny parlamentarisk försvarsberedning inleds, och den kommer sannolikt att leda till betydande tillägg och åtföljande beslut om att finansiera nya kostnader.
För det andra är Sveriges säkerhetssituation, vid en förnyad rysk aggressivitet, i mycket hög grad beroende av sammanhållningen i Nato och trovärdigheten av USA:s försvarsgarantier för varje enskilt Natoland, inte minst de tre små länderna i Baltikum. Redan dunkelheten i den nye amerikanske presidentens uttalanden och det tilltagande samspelet mellan Putinregimen och västeuropeisk yttre höger har ökat farorna för kriser i Europa som kan få mycket allvarliga följder.
För det tredje är Sverige inte ensamt om att vara sent i starten med att anpassa militär förmåga och kapaciteten för försvarssamarbete till en förvärrad hotbild. En rad av de västeuropeiska länderna, även stora länder som Tyskland och Storbritannien, har efter de statsfinansiella svårigheterna dragit ned på försvarskostnaderna, och har rätt mycket att göra för att återställa trovärdigheten. Det behövs en del samordning och gemensamma inköp för att effektivt höja Västeuropas trovärdighet på försvarsområdet.
Inte bara de återkommande försvarsbesluten, utan också Sveriges och andra länders säkerhetspolitiska handlande i stort, har fått en ny och större betydelse. Det hade varit bättre om utvecklingen inte gått åt det hållet. Men både budgetmässigt och på andra sätt är det nu ofrånkomligt att ändra en del prioriteringar.
Dessutom – även om det är en liten sak: Att det kommer att bli en hel del störningar och buller vid manövern i Sörmland är inget det bör klagas över. Det tillhör det vi kan och bör stå ut med utan att gnälla.