Litteraturen om och kring andra världskriget är enorm. Ständigt kommer nya utgåvor utan att marknaden tycks mättas. Naturligtvis är det så att ett så betydelsefullt skeende som andra världskriget inte blir slutskrivet. Det är inte samma människor som skriver nu som när kriget slutade, utgångspunkterna för historien förändras och framför allt kommer nya dokument fram som ska ha sin plats i skeendet och bedömningarna. Detta är ingenting märkligt, det är bara en vanlig process i historieskrivandet och historietolknigen.

Segrarnas krönika, den som skrevs vid krigsslutet, måste ju modifieras.

Den var i vissa avseenden så naiv, förenklad och ofullständig att det var direkt pinsamt, men det materialet har ändå i olika varianter varit mallen för den allmänna bilden av kriget och dess huvudagerande.

Det finns gott om politiska och militärhistoriska analyser och bilden av kriget förändras efter hand. Mindre vanliga är ögonvittnesskildringar från dem som själva var med – inte så märkligt med tanke på att de flesta från Hitlers inre krets inte överlevde kriget.

Christa Schroeders memoarer utgör en viktig källa till information om Hitler och hans närmaste krets. Memoarerna är för övrigt inte en bok i den meningen att den skrivits i ett sammanhang och av den angivna författaren själv, utan den är en redigerad sammanställning av dels hennes egna manusutkast, dels uttalanden och intervjuer. Materialet fick inte publiceras så länge Christa Schroeder levde. Hon dog 1985 och hennes memoarer publicerades strax därpå. Boken fick bra kritik och sålde bra, men trots det har det alltså dröjt mer än två decennier innan den utkommit på engelska och svenska. Det är märkligt med tanke på den framgång Hitlersekretaren Traudl Junges bok ”I Hitlers tjänst” fick 2002. Vilken orsaken än var har nu historieskrivningen skiftat smak och på nytt börjat sätta värde på personliga vittnesbörd.

Schroeder berättar om det dagliga livet i Hitlers närhet, om det påfrestande livet i bunkrar där högkvarteren inhystes, på Hitlers tåg och naturligtvis ger hon en bild av Adolf Hitler. Hon skriver inte politik, men ändå engagerat om de tolv år hon var anställd av Hitler.

Det fanns många lycksökare i farten efter Tredje rikets fall och inte minst insåg informationsfolket vad olika vittnesbörd skulle bli värda. De, liksom läkare, har gjort sig slantar på bland annat Schroeders kunskaper och minnen. I en bilaga berättar Schroeder att psykiatrikern Douglas M Kelley i Nürnbergfängelset ålade, bland andra henne, att författa en redogörelse om sin förre chef. Materialet skulle bara användas av Kelley personligen i hans forskning, men naturligtvis bröts det löftet och en artikel full av fel publicerades.

Ett avsnitt är synnerligen intressant, Schroeders beskrivning av Hitler:

”1945 blev det kroppsliga förfallet allt mer uppenbart. Vänsterhanden skakade ännu häftigare och gjorde så oupphörligt. När han rörde sig släpade han med högra benet. Darrningarna i vänster hand vållade uppenbarligen smärta, eftersom han alltid försökte greppa om den med den högra. Om han under eftermiddagsteet ville lägga sig på soffan, så måste en betjänt lyfta upp benen eftersom han inte längre klarade av det på egen hand. Han såg i stort sett ingenting på sitt högra öga, och var helt blind på det vänstra. Inte heller det andliga förfallet gick längre att dölja.

Hans konversation hade sjunkit ned på en förfärande låg nivå.

När jag såg Hitler för sista gången, under natten mellan den 20 och 21 april 1945, framstod han som en helt och hållet bruten människa, som inte längre var i stånd att finna någon utväg ur sin belägenhet”.

Våren 1945 var visserligen Tyskland besegrat på de traditionella fronterna, men i Norge och i söder fanns miljonarméer som skulle ha kunnat förlänga kriget. Det är en hemsk tanke att det vrak som Hitler uppenbarligen var ändå hade diktatorisk makt och kunde ha kommenderat fortsatt strid. Nu blev det inte så, men att det var en man i långt gånget förfall som ledde Tyskland i krigets slutskede står klart. Men att förfallet var så djupt som Schroeder berättar om har inte redovisats.

Christa Schroeder dömdes till tre års fängelse efter kriget och drog sig sedan tillbaka i anonymitet.

Tord Bergkvist