Det är alldeles för mycket prat och kärlekskemin saknas helt. Inför premiären av Grease på Göta Lejon har det mest talats om hur musikalen ska klara flytten till Stockholmsmiljö, men problemen visar sig vara helt andra.

– Men sjung nån gång då, väser en kvinna bakom mig medan tjejgänget och killgänget därframme på scen bara fortsätter att prata och prata om hur sommaren varit.

Det tar verkligen orimligt lång tid innan musiken kommer igång. Och det är ju ändå de medryckande låtarna som gjort Grease så känd.

Okej musikalskådis

Den ganska patetiska handlingen söt men blyg flicka möter tuff pojke, men vinner hans hjärta först när hon också tuffat till sig gör man bäst i att inte detaljstudera. Gör man det känner man snart hur tiden sprungit ifrån både historien och huvudpersonerna.

Musikaliskt är det inget fel på den ensemble som plockats ihop på Göta Lejon. Sebastian Karlsson som slog igenom i Idol visar här att han inte bara kan sjunga utan är en helt okej musikalskådis med stor karisma. Tonårstjejerna i publiken suckar hörbart av trånad när han intar scenen. Marie Serneholt däremot är rätt stel på scen och gör bäst ifrån sig i sångerna.

Kemin saknas

Tillsammans funkar de tyvärr inte alls. Som Danne och Sanna (Danny och Sandy innan Anders Lundin försvenskade namnen) ska de ju stråla av nyväckt och pirrig tonårskärlek, men här saknas kemin helt.

I stället finns de starkaste karaktärerna hos några av bifigurerna. Sara Sommerfeld är övertygande som tonårsbitch med stark integritet, men bäst av alla är komikern Nour El-Refai som spelar småkorkade Jill och sätter varenda replik med utsökt tajming.

Plumpt är inte roligt

Anders Lundins flytt av hela historien från USA till Stockholms närförorter känns helt oproblematisk. Till och med låttexterna flyter oväntat bra. Men varför denna hysteriska sexfixering?

Jag har inte sett den amerikanska originalversionen på scen, men jag tvivlar på att det juckas och flåsas så envist i den som det görs på Göta Lejon. Måttet rågas när en hel sång handlar om ollning.

Nej, jag är inte pryd. Men att något är plumpt betyder inte att det automatiskt är roligt. Humor som anspelar på sex kräver viss finess och den fingertoppskänslan saknar uppenbarligen översättaren Anders Lundin och regissören Hans Marklund.

Scenografin är snygg, några av sångnumren är riktigt bra och Nour El-Refai är lysande. Men Grease hade behövt mer än så.