Hej! Nu måste jag berätta hur det gick för mig på KK-joggen igår kväll! Jag vet inte riktigt vad jag ska börja och berätta om. Men jag kan väl börja med att berätta att det var det roligaste jag har gjort på länge! Det finns knappt ord för hur roligt det var.

Klockan var 17.30 tisdagen den 7 augusti 2012 och jag hade precis anlänt ned till torget. Det hela började med att jag såg en massa folk som stod och tittade på de tidigare loppen, än det jag var med i. När jag såg folket som stod där och hejade på de yngre deltagarna i årets löparfest så fick jag direkt en känsla av att det här kommer att gå riktigt bra för mig. Jag fortsatte bort mot Godsmagasinet för att möta upp ett antal personer innan det var dags för start. Mycket riktigt kom de jag hade bestämt träff med och vi började diskutera loppet. Efter en stund dök min morfar upp som för 23:e gången ikväll sprang det längsta loppet. Han sa till mig: "Ska du ha de där långbyxorna på dig när du springer". Jag svarade då att jag gillar dessa byxor och att det går bra att springa i dem. Och då förstod han att jag kanske inte är lika känslig för värmen som sprider sig över benen. Morfar och jag värmde upp lite och sedan var det dags för uppvärmningen i ledning av Friskis och Svettis. Jag försökte hänga med på uppvärmningen, men jag gjorde lite fel här och där. Sedan var det en i min tidigare klass som stod och pratade med mig innan det var dags för starten av motionsloppet på 5,1 km. Jag berättade att jag var nervös och så sa han att han också var det. I alla fall lite grann.

Efter en stunds väntande på att loppet skulle börja, hördes startskottet och jag satte på tidtagaruret på klockan. I början av loppet tog jag inte i så mycket, utan försökte hålla ett jämnt tempo. Plötsligt var jag redan framme vid Folktandvården och strax därefter stod delar av min familj och hejade på mig. Jag fortsatte i ett ganska lugnt tempo, även om jag sprang om en hel del personer. Men så vitt jag vet så var det ingen som sprang om mig. Jag kom längre och längre fram mot de som var snabbare än mig. Vid sjukhusparkeringen tog jag i och började spurta lite. Men sedan tog jag det lite lugnare igen och fortsatte. Efter ett tag så var jag framme vid restaurang Olympos och då tog jag i. Det resulterade i att jag snart var framme vid McDonald´s. Sedan såg jag hur mycket folk det stod i gränden mellan Sörmlands Sparbank och Åkes Skor (tror att det heter så fortfarande). Då tänkte jag: "nu ska jag visa att jag kan springa i ett ganska snabbt tempo". När jag kom ut på Köpmangatan så hörde jag flera personer heja på mig. Vilka det var som hejade på mig, såg jag inte, men glad blev jag av att de gjorde det. Jag tog i allt jag hade på Köpmangatan och det resulterade i ett håll när jag kom upp vid Gröna Kulle, som tur var varade det inte så länge. Loppet fortsatte och trots att jag hade håll sprang jag förbi ett antal personer genom Stadsparken.

Sedan var det ut på Vasavägen, över Linnévägen där min tidigare engelska lärare, stod som funktionär och även såg att jag kom. Såklart sa hon något till mig som jag nu har glömt. Jag fortsatte förbi Södra Skolan, bort mot Tallåsaulan, där min senaste mentor och idrottslärare hejade glatt på mig. För att visa henne att jag verkligen klarar av att springa detta tog jag i ännu en gång och sprang på som bara den. Jag fortsatte mot Stadsparken hållet igen och även där visade jag att jag kunde dra på och därmed sprang om någon person. Tegnérvägen var nästa gata som loppet skulle springas på. Under den gatan tog jag det ganska lugnt för att vid Folkets Hus öka takten igen. Drottninggatan kom och flera som jag kände igen hejade på mig. Men tyvärr så såg jag inte min bror som stod och hejade på mig tillsammans med hans flickvän. Sedan kom jag på det! Det var nu bara cirka 500 meter kvar innan jag skulle gå i mål. Och då gjorde jag det - gjorde något som jag aldrig har gjort förut. Jag la i femmans växel och sprang allt jag hade bort mot slutet av Drottninggatan och ut på Stortorget där jag möttes av ännu mera hejande publik. Fort fram på upploppet där jag nästan var ensam. Då kände jag det plötsligt. Att jag var helt slut!

Kommentatorn ropade upp mig när jag nästan var i mål. "Här kommer Jimmy Persson och spurtar in i mål", det var något sådant han sa. In i mål kom jag och fort ned på marken för att vila. Jag var så trött att jag inte orkade stå upp mera och inte såg jag att det fanns några stolar att sitta på, men det gjorde det. Jag kom på att jag skulle stanna klockan. Den visade då 27,21 minuter. Men då hade jag ju också väntat med att stanna tiden ett tag efter att ha gått i mål. En funktionär kom fram till mig och frågade om jag var okej. Jag svarade att jag var det och så sa han att det var bättre att jag satte mig på en stol. Han hjälpte mig dit och sedan kom en annan funktionär med vatten till mig. De måste ha sätt att jag var helt slutkörd! Man kan ju alltid hoppas på att just dessa funktionärer läser detta. Då vill jag säga en sak: Tack ska ni ha för att ni brydde er och frågade om hur jag mådde! Jag blir så glad av folk som bryr sig!

Jag vilade några minuter och visste inte vilken tid jag hade fått. Sedan blev jag mera avslappnad och kunde hitta delar av min familj som kom fram och sa att jag hade gjort ett bra lopp. Efter en stund så kom resultaten upp på motionsloppet för 5,1 km. Jag hade en tid på precis 27,00 minuter och annars brukar min tid på cirka fem km ligga på omkring 32 minuter. Så cirka fem minuter snabbare var jag igår ikväll. Hade inte publiken varit där hade jag inte fått detta resultat. Minuttiden per km blev på cirka 5,29 min/km. Rekord för mig, för denna tid på mina fem km! Efter att ha fått reda på resultatet så blev jag så glad och kände att jag verkligen hade gjort mitt bästa. Kanske hade jag kunnat ta i lite till, men det är tveksamt. Senare under kvällen så kollade jag när morfar sprang i mål. Han var lite besviken på att inte tiden hade blivit något bättre från förra året. Men herregud, han är snart 73 år gammal och har sprungit detta lopp under alla KK-joggar som varit. Det är riktigt starkt jobbat! Efter en kokt korv med bröd och en kall läsk, tog KK-joggen slut för mig och jag åkte hem!

Att springa KK-joggen var så roligt och ni kan räkna med att jag är med nästa år också. Jag har redan bestämt att jag ska vara med. När jag kom in i mål var jag faktiskt ledsen över att loppet var slut. De där 27 minutrarna när jag var ute på banan gick så fort. Det var ett tufft lopp, men jag tycker ändå att det är jättetråkigt att det är över för i år. Men, men, tiden går ju så fort så det är snart den 6 augusti 2013 och då ska jag vara med igen och även förbättra min tid. Det blir nog ett 5,1 km långt lopp då med, men att få springa kvartsmaran skulle heller inte sitta fel någon gång. Det vore fint om jag kunde få en ganska mycket bättre tid nästa år då jag även fyller 17 år samma dag som loppet är. Men nu ska vi inte tänka oss så långt bort i tiden redan, jag har ett helt år på mig med andra äventyr och träningar. Att börja på gym ska också bli verklighet för mig under hösten.

Tack till alla som hejade på mig igår kväll! Och tack till alla andra som gjorde denna löparfest möjlig. Jag kommer tillbaka nästa år och det hoppas jag att du också gör på något sätt och vis!

Godnatt! /Jimmy.